mickan in world

Nu sitter man här och är allmänt nervös och dallrig i knäna. Klockan 16.30 bär det av och innan dess ska man hinna kramas, gråta, lova att skriva och ha rejäl resfeber. Jag sov faktiskt bra i natt ( är det någon som är förvånad, jag är ju "flickan som kan sova överallt", det är min superkraft), men känner mig ändå rätt mosig. Kan förstås vara resfebern som sätter in ett anfall.
Det är så hopplöst jobbigt att säga hejdå! Jag trodde att jag var härdad efter ett två års långdistansförhållande, men jag har upptäckt att inte alls är härdad utan alldeles normalt, jobbigt blöthjärtad och sentimental. Att säga hejdå till fotbollslaget var en pärs, det var ju ganska många man tycker om på samma gång. Dessutom är jag skapligt sentimental med Lidingövallen, både grus- och gräsplanen! Även om jag bara är borta till jul känns det som om jag säger hejdå för ett helt år, jag hinner ju bara mellanlanda i Sverige i ca. en vecka innan det bär av till Asien, så jag passar på att säga hejdå lite extra. Igår hade jag ett ordentligt kramkalas med Nompa och Fia och i förrgår med Bea och Bengan, dessemellan har jag hunnit säga på återseende till folk minst en gång var trettionde sekund känns det som.
Nu pirrar det i magen,
nästa gång jag skriver blir det från Dublin!